Beerholms Vorstellung
Daniel Kehlmann
Rowohlt 2007
250 sidor
Arthur Beerholm har i hela sitt liv sökt efter något större än det vardagliga, det mundäna. Först försöker han sig på att bli präst, men det är ändå något som saknas. Först i magins värld finner han det, och han blir en av världens största magiker. Men det räcker ändå inte: Han vill mer, mer än bara illusionen. Han vill inte bara låtsastrolla, han vill verkligen kunna utöva magi.
Beerholms Vorstellung, som utkom första gången 1997, var den tyske författaren Daniel Kehlmanns debutroman. Kehlmann var vid dess utgivning endast 22 år gammal. Han har tidigare utgivits på svenska med romanen Jag och Kaminski (Ich und Kaminski, i Bonniers Panacheserie) och är nu aktuell med den hyllade Världens mått (Die Vermessung der Welt). Beerholms Vorstellung är den hittills enda bok av honom jag läst. Men vilken bok! Det är som om Kehlmann kokat ihop en mycket välsmakande och stark soppa på lika delar trolleri, ångest och identitetskris. Huvudpersonen är ung, mycket ung, liksom författaren. Man kan diskutera de ibland förekommande och något utdragna "existentiella" passagerna, men det är inget som stör. Beerholm är trovärdig som den han här, dels på grund av karaktärens bakgrund, men framförallt på Kehlmanns otroligt starka språk. Boken finns inte i svensk översättning, så den som vill läsa den måste behärska tyska någorlunda, men gör man det förstår man.
Boken börjar och slutar med att Beerholm sitter högst uppe i ett tv-torn och begrundar sitt liv. Han skriver ner vad han varit med om, gör räkenskap. Innan han söker upp och begär att få bli den kände magikern Jan van Rodes lärling har han gått i internatskola, förlorat sin fostermor genom en bisarr olycka (hon träffas av blixten, vilket skildras i en mycket poetisk och vacker passage). Sin fosterfar har han aldrig riktigt lärt känna. Vänner har han knappt, mer flyktigt bekanta. Beerholm är den sanne sökaren personifierad, och kanske därmed också den debuterande författaren gestaltad i det att han söker efter sin egen röst, sin egen berättarstil. Men Beerholm är dömd till undergång ändå; det ligger i hans personlighet. Det skiljer honom från författaren Daniel Kehlmann, som jag hoppas får en mycket lång och produktiv författarkarriär. Han vet att skriva tillräckligt mycket för att starta en tankeprocess hos läsaren, att aktivera dennes fantasi, men så mycket så att den processen hämmas. Man är som läsare osäker: Lär sig Beerholm verkligen att trolla på riktigt? Det ligger ett skimmer av overklighet över hela romanen, som om verkligheten är ett mycket tunt skikt som när som helst kan rämna.
Om Beerholm verkligen lär sig att trolla får läsaren bestämma. Att Kehlmann lärt sig det, det står utom allt tvivel.
Beerholms Vorstellung, som utkom första gången 1997, var den tyske författaren Daniel Kehlmanns debutroman. Kehlmann var vid dess utgivning endast 22 år gammal. Han har tidigare utgivits på svenska med romanen Jag och Kaminski (Ich und Kaminski, i Bonniers Panacheserie) och är nu aktuell med den hyllade Världens mått (Die Vermessung der Welt). Beerholms Vorstellung är den hittills enda bok av honom jag läst. Men vilken bok! Det är som om Kehlmann kokat ihop en mycket välsmakande och stark soppa på lika delar trolleri, ångest och identitetskris. Huvudpersonen är ung, mycket ung, liksom författaren. Man kan diskutera de ibland förekommande och något utdragna "existentiella" passagerna, men det är inget som stör. Beerholm är trovärdig som den han här, dels på grund av karaktärens bakgrund, men framförallt på Kehlmanns otroligt starka språk. Boken finns inte i svensk översättning, så den som vill läsa den måste behärska tyska någorlunda, men gör man det förstår man.
Boken börjar och slutar med att Beerholm sitter högst uppe i ett tv-torn och begrundar sitt liv. Han skriver ner vad han varit med om, gör räkenskap. Innan han söker upp och begär att få bli den kände magikern Jan van Rodes lärling har han gått i internatskola, förlorat sin fostermor genom en bisarr olycka (hon träffas av blixten, vilket skildras i en mycket poetisk och vacker passage). Sin fosterfar har han aldrig riktigt lärt känna. Vänner har han knappt, mer flyktigt bekanta. Beerholm är den sanne sökaren personifierad, och kanske därmed också den debuterande författaren gestaltad i det att han söker efter sin egen röst, sin egen berättarstil. Men Beerholm är dömd till undergång ändå; det ligger i hans personlighet. Det skiljer honom från författaren Daniel Kehlmann, som jag hoppas får en mycket lång och produktiv författarkarriär. Han vet att skriva tillräckligt mycket för att starta en tankeprocess hos läsaren, att aktivera dennes fantasi, men så mycket så att den processen hämmas. Man är som läsare osäker: Lär sig Beerholm verkligen att trolla på riktigt? Det ligger ett skimmer av overklighet över hela romanen, som om verkligheten är ett mycket tunt skikt som när som helst kan rämna.
Om Beerholm verkligen lär sig att trolla får läsaren bestämma. Att Kehlmann lärt sig det, det står utom allt tvivel.
2 kommentarer:
Tjena! Tänkte titta förbi din blogg och svara på din fråga. Det finns två strategier: 1) förlagen kontaktar dig 2) du kontaktar dem och ber snällt. Olika lätt/svårt beroende på förlag/bok.
Jag gillar din blogg. Roligt med fler grabbar i den här kvinnodominerade världen! Har länkat dig, feel free to do the same!
Jag stämmer i: Roligt mer fler grabbar! :-)
Skicka en kommentar