Snärtiga noveller

I Gorans Ögon
Stefan Lindberg
Albert Bonniers Förlag 2008
179 sidor

Ungefär halvvägs in i Stefan Lindbergs nya novellsamling I Gorans Ögon är jag kluven. Grymt kluven. Jag ville så gärna att det här skulle bli en fullständig käftsmäll a la Borges, såsom så många kritiker hintat. Men jag vet inte. Visst, Lindberg kan skriva (har inte läst hans debutnovellsamling eller romanen Min Terapi, men det räcker egentligen med dessa förhandenliggande texter för att konstatera det), men det är som om det blir för putslustigt, för smart, för drivet ibland. Det sista ordet är därmed inte sagt, det väntar jag med tills jag läst ut boken. Däremot erkänner jag villigt att jag roas av de många kängorna till litteratur- media och kändissverige som figurerar i texterna.

En rolig parantes är att den här boken kostade mig 142:- på Drottninggatans Bok & Bild, att jämföra med det över hundra kronor dyrare priset på Akademibokhandeln. Det är värt en spontanapplåd, medan Ackis får ett "skämmes, tamefan" och dumstruten på huvudet.

Suggestivt skärgårdsdrama

Mannen på Trinisla
Jerker Virdborg
Norstedts 2007
257 sidor

Jerker Virdborg debuterade med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt 2001. Mannen på Trinisla är hans tredje roman. Den utspelar sig under ett tryckande hett sommardygn på den bohuslänska ön Trinisla. Vi får följa systrarna Lina och Anne, vars far ligger och deppar i familjebåten. I bakgrunden spökar skilsmässan från modern och ett eventuellt tablettmissbruk. Johan och Petra är ett par med problem. Johan springer runt på ön och bränner sig i solen. De kommunicerar knappt, och när de gör det är det mycket fåordigt med tusentals saker som ligger osagda mellan orden. Samtidigt får ön besök av en mystisk man i en båt med röda segel. Hans båt är vare sig gjord av plast, metall eller trä. Upplagt för konflikter alltså.

Det som är den här bokens största styrka är samtidigt den största svagheten. Jag pratar om miljöbeskrivningarna. Det är minutiöst beskrivet hur huvudpersonerna ränner omkring på ön, vad de ser, hur de upplever sol och vind och vatten. Detta skapar en enorm närvarokänsla som jag bara kan applådera Virdborg för, oavsett om det är medvetet eller ej. Samtidigt blir det väldigt tjatigt och enerverande att läsa alla dessa beskrivningar av berg, klippor, raviner, träd, miljö. Det är helt klart tålamodstestande, men samtidigt belönande för den som anstränger sig. Jag upplevde inte romanen som lättläst. Däremot så pass suggestiv och, i brist på bättre ord, mystisk att jag helt klart skulle rekommendera den.

Här och där i boken dyker faktaavsnitt om skärgård, djurliv och annat upp. Dessa tycker jag inte var relevanta i förhållande till berättelsen och hade helt klart kunnat utelämnas. Men trots det är historian fängslande, när man väl kommit in i den. Detta trots att det knappast är en actionbetonad berättelse, utan en där det viktiga ligger i sekunden, tillfället, stämningen. Jag kommer att kika närmre på Virdborgs tidigare och kommande alster, den saken är klar.

Thente är nog ganska cool ändå

Jonas Thente är nog inte så dum i alla fall. Visst, en del grejer han skrivit kan väl anses vara rätt skitnödiga, men respekt ska han i alla fall ha för sina val av Årets hårda paket i DN. En man som väljer både Borges och Cortázar har gjort sig förtjänt av en riktigt stark julgrogg. I fortsättningen är det jag som lyssnar på dig, Jonas. Fortfarande med kritiskt öra, men ändå.

Steven Millhauser: Konstruktör av riken

Den amerikanske författaren Steven Millhauser är inte speciellt känd i Sverige. I USA är han mest känd för att ha vunnit Pulitzerpriset 1997 för sin roman Martin Dressler: The Tale of an American Dreamer. Men han har skrivit mer än så, och till min glädje till stor del i det korta formatet. Millhausers berättelser är ofta miniatyrkonstruktioner i stil med de ryska dockorna, eller kinesiska askarna. Så beskriver exempelvis titelnovellen i samlingen The Barnum Museum ett museum, sal för sal, med alla de fantastiska utställningsföremål som finns där. Hade det varit ett museum vilket som helst hade det blivit tråkigt, men i Millhausers världar får föremålen magiska egenskaper. Så har majoriteten av hans berättelser starka drag av magisk realism och surrealism. Där finns smältande människor, flygande mattor, ett varuhus som innehåller hela världen och andra fantastiska saker. Men Millhauser glömmer aldrig bort människorna som befolkar dessa världar; för dem ter sig omgivningen magisk, som för läsaren.

Det är berättelsen "Eisenheim the Illusionist" från The Barnum Museum som ligger till grund för filmen The Illusionist med Edward Norton och Paul Giamatti. Den är på något sätt representativ för Millhausers författarskap. Det handlar om magi, askar inuti askar, små världar, under i vår egen verklighet, utan att det förekommer drakar, riddare i epos som sträcker sig över femton böcker. Tråkigt nog har Steven Millhauser ännu inte översatts till svenska.

I februari 2008 kommer hans nya novellsamling Dangerous Laughter. Behöver jag säga att den står högt uppe på min "att skaffa-lista"?

ROMANER
Portrait of a Romantic (1977)
Edwin Mullhouse: The Life and Death of an American Writer 1943-1954, by Jeffrey Cartwright (1979)
From the Realm of Morpheus (1986)
Martin Dressler: The Tale of an American Dreamer (1996)
Enchanted Night (1999)

NOVELLER
In The Penny Arcade (1985)
The Barnum Museum (1990)
Little Kingdoms: Three Novellas (1993)
The Knife-Thrower and Other Stories (1998)
The King in the Tree: Three Novellas (2003)
Dangerous Laughter: Thirteen Stories (2008)

Tysk debutantmagi

Beerholms Vorstellung
Daniel Kehlmann
Rowohlt 2007
250 sidor

Arthur Beerholm har i hela sitt liv sökt efter något större än det vardagliga, det mundäna. Först försöker han sig på att bli präst, men det är ändå något som saknas. Först i magins värld finner han det, och han blir en av världens största magiker. Men det räcker ändå inte: Han vill mer, mer än bara illusionen. Han vill inte bara låtsastrolla, han vill verkligen kunna utöva magi.

Beerholms Vorstellung, som utkom första gången 1997, var den tyske författaren Daniel Kehlmanns debutroman. Kehlmann var vid dess utgivning endast 22 år gammal. Han har tidigare utgivits på svenska med romanen Jag och Kaminski (Ich und Kaminski, i Bonniers Panacheserie) och är nu aktuell med den hyllade Världens mått (Die Vermessung der Welt). Beerholms Vorstellung är den hittills enda bok av honom jag läst. Men vilken bok! Det är som om Kehlmann kokat ihop en mycket välsmakande och stark soppa på lika delar trolleri, ångest och identitetskris. Huvudpersonen är ung, mycket ung, liksom författaren. Man kan diskutera de ibland förekommande och något utdragna "existentiella" passagerna, men det är inget som stör. Beerholm är trovärdig som den han här, dels på grund av karaktärens bakgrund, men framförallt på Kehlmanns otroligt starka språk. Boken finns inte i svensk översättning, så den som vill läsa den måste behärska tyska någorlunda, men gör man det förstår man.

Boken börjar och slutar med att Beerholm sitter högst uppe i ett tv-torn och begrundar sitt liv. Han skriver ner vad han varit med om, gör räkenskap. Innan han söker upp och begär att få bli den kände magikern Jan van Rodes lärling har han gått i internatskola, förlorat sin fostermor genom en bisarr olycka (hon träffas av blixten, vilket skildras i en mycket poetisk och vacker passage). Sin fosterfar har han aldrig riktigt lärt känna. Vänner har han knappt, mer flyktigt bekanta. Beerholm är den sanne sökaren personifierad, och kanske därmed också den debuterande författaren gestaltad i det att han söker efter sin egen röst, sin egen berättarstil. Men Beerholm är dömd till undergång ändå; det ligger i hans personlighet. Det skiljer honom från författaren Daniel Kehlmann, som jag hoppas får en mycket lång och produktiv författarkarriär. Han vet att skriva tillräckligt mycket för att starta en tankeprocess hos läsaren, att aktivera dennes fantasi, men så mycket så att den processen hämmas. Man är som läsare osäker: Lär sig Beerholm verkligen att trolla på riktigt? Det ligger ett skimmer av overklighet över hela romanen, som om verkligheten är ett mycket tunt skikt som när som helst kan rämna.

Om Beerholm verkligen lär sig att trolla får läsaren bestämma. Att Kehlmann lärt sig det, det står utom allt tvivel.

Cortázar, äntligen på svenska igen

Samlade Noveller I & II
Julio Cortázar
Modernista 2007
1148 sidor

Man kan lugnt säga att Modernista gör en kulturgärning när man nu publicerar argentinaren Julio Cortázars (1914-1984) samlade noveller på svenska. Tre novellsamlingar av denne mästare finns sedan tidigare översatta till svenska, men de kom ut mellan 1960-1990 och finns inte längre kvar i tryck. Det känns extremt roligt att, liksom är fallet med Borges, kunna ha en favoritförfattares samlade (i alla fall kortare texter) verk så lätt tillgängliga.

Vad finns att säga om Cortázar? Han är en av anledningarna till att jag pluggade fyra terminer spanska. Jag ville helt enkelt kunna läsa honom på originalspråk. Då han i översättning är oerhört suggestiv och målande i sitt språk kan jag bara föreställa mig hur han är i original. Men samtidigt ville jag åt mer material också, det ska jag inte sticka under stol med.

I Cortázars noveller träder det märkliga och surrealistiska in i vår vardag. Läsaren av en deckare finner sig själv vara indragen i handlingen; en dam kräks upp små kaniner, ett hus "intas" av främlingar. Människor glider mellan dröm och vakenhet, och det är så förbannat skickligt utfört att jag inte kan annat än kippa efter andan. Trots att nästan ett århundrade och åtskilliga hundra mil skiljer mig från Julio Cortázar känns det som om vi har något gemensamt. Jag kan bara sträva efter att skriva med sådan passion som han. Tillsvidare frossar jag i hans texter. Och svär lite tyst över att utgivningen av dessa böcker skjutits upp från september tills nu. För tillfället har jag inte råd att köpa dem (varför ska böcker i kartonnage kosta över trehundra spänn på Akademibokhandeln?), men så snart julen är över är det jag som lägger en beställning.

Läs en novell av Julio Cortázar på tunnelbanan och känn hur verkligheten löser upp sig som en brustablett i ett glas mörker, eller hur var det nu Tranströmer diktade?

Små skarpa skrämselskott

20th Century Ghosts
Joe Hill
William Morrow 2007
336 sidor

Att vara son till världens största "skräckförfattare" kan stjälpa mer än hjälpa när man själv ska publicera sin första bok. Alltså lät Stephen Kings son Joe Hillstrom King kort och gott publicera sin debutnovellsamling 20th Century Ghosts under namet Joe Hill. Hedervärt av honom, kan man tycka. Här är en kille som inte vill surfa på farsans framgångar utan vill gå sin egen väg.

Det ska erkännas att jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Alla recensioner jag läst formligen öste beröm över Hills förmåga att väva berättelser. Men låt dig inte luras. Liksom Stephen King på senare år rört sig bort från det renodlade "skräckterritoriet", om han nu någonsin opererat inom det överhuvudtaget, är Joe Hills noveller inte "bara" chocklitteratur. Nej, Hill vet att för att det ska bli riktigt obehagligt måste berättelserna ha en fast förankring i den verklighet vi känner till för att vi ska kunna ta dem till oss och, eventuellt, låta oss skrämmas.

Novellerna i 20th Century Ghosts är i huvudsak befolkade av barn och unga vuxna. Kanske är det då världen ter sig som mest magisk, när man själv inte riktigt har hunnit greppa sin egen plats i den. Allt främmande som sker blir således också delvis skrämmande. Så finns noveller i den här samlingen som inte ens innehåller övernaturliga drag. En av dem, "Bobby Conroy Comes Back From The Dead", håller jag för en av de bästa i boken. Den handlar om en ung man som är statist under inspelningen av en zombiefilm. Där träffar han den kvinna han var förälskad i under skoltiden. Berättelsen blir mycket vackert ett bokslut över det här med att växa upp, att göra val, att gå miste om vissa saker och att lära sig leva med det. En mycket stark text.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag har en förkärlek för berättelser med "udda" utgångspunkter. Några andra favoriter i boken är "Pop Art" (en pojkes har en uppblåsbar bästa vän), "Best New Horror" (berättelsen om pojken med knappnålsögon i berättelsen är riktigt obehaglig), "Last Breath" (elegant komponerad berättelse om en man som har ett museum med människors sista andetag), "My Father's Mask" (en mycket märklig och surrealistisk historia som egentligen inte går att sammanfatta), samt den avslutande längre berättelsen "Voluntary Committal." På ytan handlar det om en pojke vars autistiske bror bygger märkliga kartongfort, men läser man mellan raderna kommer återigen den där rädslan och osäkerheten det innebär att vara ung fram i dagen. Jag gillar det Hill gör när han med små medel målar upp bilder som döljer mycket fler detaljer än man först anar.

Läs Joe Hill. Läs 20th Century Ghosts. Läs även hans roman Heart-Shaped Box (på engelska, den svenska översättningen är okej, men inget att hurra över).