Små skarpa skrämselskott

20th Century Ghosts
Joe Hill
William Morrow 2007
336 sidor

Att vara son till världens största "skräckförfattare" kan stjälpa mer än hjälpa när man själv ska publicera sin första bok. Alltså lät Stephen Kings son Joe Hillstrom King kort och gott publicera sin debutnovellsamling 20th Century Ghosts under namet Joe Hill. Hedervärt av honom, kan man tycka. Här är en kille som inte vill surfa på farsans framgångar utan vill gå sin egen väg.

Det ska erkännas att jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Alla recensioner jag läst formligen öste beröm över Hills förmåga att väva berättelser. Men låt dig inte luras. Liksom Stephen King på senare år rört sig bort från det renodlade "skräckterritoriet", om han nu någonsin opererat inom det överhuvudtaget, är Joe Hills noveller inte "bara" chocklitteratur. Nej, Hill vet att för att det ska bli riktigt obehagligt måste berättelserna ha en fast förankring i den verklighet vi känner till för att vi ska kunna ta dem till oss och, eventuellt, låta oss skrämmas.

Novellerna i 20th Century Ghosts är i huvudsak befolkade av barn och unga vuxna. Kanske är det då världen ter sig som mest magisk, när man själv inte riktigt har hunnit greppa sin egen plats i den. Allt främmande som sker blir således också delvis skrämmande. Så finns noveller i den här samlingen som inte ens innehåller övernaturliga drag. En av dem, "Bobby Conroy Comes Back From The Dead", håller jag för en av de bästa i boken. Den handlar om en ung man som är statist under inspelningen av en zombiefilm. Där träffar han den kvinna han var förälskad i under skoltiden. Berättelsen blir mycket vackert ett bokslut över det här med att växa upp, att göra val, att gå miste om vissa saker och att lära sig leva med det. En mycket stark text.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag har en förkärlek för berättelser med "udda" utgångspunkter. Några andra favoriter i boken är "Pop Art" (en pojkes har en uppblåsbar bästa vän), "Best New Horror" (berättelsen om pojken med knappnålsögon i berättelsen är riktigt obehaglig), "Last Breath" (elegant komponerad berättelse om en man som har ett museum med människors sista andetag), "My Father's Mask" (en mycket märklig och surrealistisk historia som egentligen inte går att sammanfatta), samt den avslutande längre berättelsen "Voluntary Committal." På ytan handlar det om en pojke vars autistiske bror bygger märkliga kartongfort, men läser man mellan raderna kommer återigen den där rädslan och osäkerheten det innebär att vara ung fram i dagen. Jag gillar det Hill gör när han med små medel målar upp bilder som döljer mycket fler detaljer än man först anar.

Läs Joe Hill. Läs 20th Century Ghosts. Läs även hans roman Heart-Shaped Box (på engelska, den svenska översättningen är okej, men inget att hurra över).